Rädslan för vår sanna potential

När vi föds på jorden föds vi med en djup tillit till andevärlden eftersom vi just lämnade den världen. Vi föds med en självmedvetenhet och en självförståelse och en stor portion av kärlek till oss själva. Vi tror på vår potential och vet vår livsväg. Ju mer barnet växer desto längre ifrån denna kärna kommer barnet. Få är de som lyckas behålla kontakten och tilliten med sitt inre genom livet. Ofta är det något som vi återuppväcker som vuxna för att vi saknar en grund, en kontakt med vårt hjärta och vår själ.

Vad hände? Hur gick vi från barn med tillit till förvirrade vuxna? Jordens energi är gjord för att vi ska glömma. Det krävs sanning och kärlek för att förhålla sig öppen i sitt inre. Vi snurrar in i materians värld och värde och tror under en period att det är där lyckan ligger.

Barnet betraktar med stora ögon sina föräldrar och anammar detta, anammar att materian är viktig. Föräldrar älskar sina barn och vill dem väl men många har blivit blinda för livets sanna värde. När de som äldre kommer till insikt brukar de försöka förmedla detta budskap till barnet: var lycklig det är viktigt, pengar är inte allt. Ibland är det för sent, ibland inte.

Varför? det finns en rädsla för vår sanna potential, vår underbara skaparkraft. Vi är rädda för vår sanna natur. Vi är rädda att vi inte ska lyckas, vi är rädda att tro för mycket om oss själva, så vi grumlar ljuset inom oss, gör det mindre skrämmande. Genom att grusa det lite gör vi det mer hanterbart. Vi diminuerar oss själva; jag kan inte det, jag är en sockerpundare, jag kan inte måla, jag vill men kan inte, jag får aldrig det där jobbet. Sakta sakta döljer vi ljuste med grus.

Men det är dax att skaka av sig gruset, att låta vårt ljus komma fram likt solen spricker fram på en molnig himmel. Det underbara ljuset som fyller oss alla, vår sanna potential. Vår grund och vår beståndsdel. Låt ditt ljus leda dig och du kommer att locka fram andras ljus. Du kommer att lysa och se hur andra lyser......